Paseo längs med Limas kust
Marknad för lokalbefolkningen i Cusco. Som Harrods fast lite mer skabbigt...
Måltid i Cusco med två par som ingick i Inkaledsvandringen. Här åt vi alpaca och fick blanda våra egna Pisca Sour.
Här fick vi känna på och se hur kvinnorna färgade lama- och alpacapäls vilket de sedan nystade till garn.
På väg till Sacred Valley som kan ses i bakgrunden. Dalen fick sitt namn för att det är den enda plats i Peru där man kan få två skördar per år.
Första Inkaplatsen med Kim, Emily, Chrissy och Elin.
Inkaplatsen i Sacred Valley där vi sov en natt på hotell.
Också Sacred Valley. Några av oss valde att göra en liten extravandring...
...till dessa häftiga gamla förvaringshus högt upp på bergssidan. En bra förberedelse inför kommande stigande utmaningar.
Imponerad och trött tjej.
Theo däremot poserar snyggt halvt utanför fönstret, lite för nära ett dödligt fall.
Här börjar det på riktigt. Detta är ingången till Kilometer 82 där den långa vandringen på Inkaleden börjar. Här är vi förväntansfulla och ivriga att få påbörja den.
Ett par första steg och utsikten med flod och berg är underbar!
Dag 2, utpumpade och törstiga. Långa och många branta bergssidor att bestiga. Här har vi slagit oss ned en stund för att återhämta andan. Framför oss har vi vad som kallas för "Dead Woman's Pass" vilket är en fruktansvärd ansträngning som kräver flera vilopauser mellan stegen. Men vi samlades i en trevlig liten eftergrupp som tog gemensamma andningspauser och gav varandra uppmuntrande ord, så det gick bra!
NU ÄR VI UPPE! På 4215 meters höjd! Det kallar jag en bedrift. Mycket nöjda och mycket stolta ska vi bara ta oss ner ett par tusen trappsteg till lägret.
Här har vi hela truppen samlad uppe på toppen. Jag tror alla är lika lättade över att vara uppe. Dock var det många som kände av en del höjdsjuka. Det är ju inte var dag man befinner sig så högt.
Dag 3 var inte lika brant uppåt utan mer varierande så vi var mycket nöjda. Dock var denna dagen betydligt längre, jag tror vi gick i ca 12 timmar.
Vid en högt belägen sjö kände vi oss nästan som hemma.
Att vandra 5cm från en säker död var något man vande sig vid. Tyvärr blev det lite så att man höll huvudet nere och fokuserade på vart man satte fötterna och fick stanna för att njuta av den fantastiska utsikten.
Här poserar vi snyggt i varsitt fönster i en gammal Inkaruin.
Spännande hinder fanns på vägen, som då stigen försvann in i ett hål i berget.
Som sagt vänjer man sig vid att gå på klippkanterna.
Det var ju också så att enda sättet att få upp och ner saker från bergen var att bära. Med oss hade vi alltså professionella bärare som bar våt tält, mat osv. De var ett gäng hårdhudade typer som bor uppe på bergstopparna. Därav hade de en omänsklig kondition i jämförelse med oss Européer och sprang lätt förbi när vi stannade för att flåsa i kör.
Vi stötte på en hel del trevliga lamor som var imponerande duktiga på att gå i trappor.
Detta var en valfri extrarunda som var helt otrolig! Utsikten var sanslös. Det kändes verkligen som om man var on the top of the world. Oturligt nog började det regna denna sena eftermiddag så besöket blev ganska kort.
Då vi väl nådde fram till våra tält var de genomsura, men som tur väl bara utanpå. Även tälten var belägna farligt nära kanten.
Tidig morgon dag 4. Uppstigning kl 3.40 för att hinna med en till Inkaplats innan soluppgången och öppningen till Machu Picchu chekpointen kl 5.00.
"The Gringo Killer". Horribelt brant men ej så lång. Vi klättrade för säkerhets skull på alla fyra.
Uppe bland molnen.
Här står vi på vad som kallas " The Sungate" och kan se ner på Machu Picchu i bakgrunden.
På plats på den berömda plattan och klockan är strax efter 8 på morgonen.
Sista kvällen med gänget på en trevlig restaurang i Cusco. Efter en efterlängtad dusch och ett härligt toalettbesök lyckades vi faktiskt se riktigt respektabla ut, då vi varit utan dessa moderniteter under 4 dagars tid.
